Framtiden för en arbetslös [tjej]

Imorgon är det exakt en månad kvar av mitt jobb. Mitt säsongsjobb. Som ändå varit ett av de längre jobb jag haft. Jag är så gud-förbannat-less på att inte kunna planera mitt liv längre än nån månad åt gången, som bäst. Jag har aldrig haft ett fast jobb. Ett fast jobb som, trots allt borgarna blajar om att ungdomar vill ha flexibla jobb, är drömmen för nästan varenda ungdom. Att kunna se att om ett år kan man låna till att köpa hus, åka på utlandssemester eller unna sig någonting utöver det livsnödvändiga, för en gångs skull. Eller bara se att om tre månader kan jag betala hyran. Det är inte en orimlig dröm på något sätt; det är en förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv.

Förra året delades det ut 170 miljarder i aktievinster. De återinvesterades inte i arbetskraft eller annat nödvändigt, nej nej. De gick rakt ner i fickorna på folk som, ärligt talat, inte lyft ett finger. De enorma vinsterna har man lyckats suga ut genom att ha så få anställda som möjligt. Mycket enkel matematik.

Snart börjar jag dock ett nytt jobb. Jag var hur lättad som helst när jag fick det. [Om ni har sett Vänsterpartiets flygblad #10 ARBETE ÅT ALLA så vet ni precis vad jag pratar om]. "Ja se där, där fick hon sitt efterlängtade fasta heltidsjobb! Grattis." tänker ni kanske.

Icke. Min lättnad och min ångest är sprungen ur en timanställning inom telemarketing. På som mest 16 timmar i veckan. Lagomt som extraknäck, javisst. Men inte som enda inkomst. Jag kommer att dra in en par ynka tusen i månaden. Som bäst. Jag söker jobb så mycket jag bara hinner. Men som det ser ut nu är det vad jag kommer att leva på under en obestämd framtid. Det - och min sambo. Ekonomiskt oberoende för kvinnor, det är väl onödigt?