Män är svin[iga] del 2

Jag har tidigare skrivit om ett fenomen på min arbetsplats som är allt annat än ovanlig.
Idag blev det glasklart än en gång.

Det har varit ganska lite att göra i klippväg på Parken, eftersom det inte har regnat på evigheter. Då har jag istället fått vattna och rensa med det andra gänget. Fine. Men när det är dags att åka runt och kolla om det växt någonstans har gubbarna skyndat sig att åka (märk väl, även "rens- och vattningsgubben skyndar med). Det är som om de har känt sig tvingade till att, sedan jag blev anställd att klippa, återställa balansen (eller obalansen, snarare) snarast möjligast genom att ta med sig den enda gubben i rens- och vattningsgänget och lämna mig i detsamma.

Igår åkte jag faktiskt med och kollade var det behövde klippas. Great, på Böles förskola. Då har jag i alla fall någonting att göra i morron förmiddag, tänkte jag. I morse hade en gubbe (übermansgrisen, skulle kan vi kalla honom) kommit tillbaka från semestern. Han frågar rensningsgubben om det behövs klippas någonstans. "I Böle" säger jag. Och übermansgrisen vänder sig till rensningsgubben och säger, "Då åker vi!".

VA I HELVETE?!

Backlash much?

För 15 år sen gav Susan Faludi ut en bok om den amerikanska konservatismens krig mot kvinnorna. Den handlar om att för varje litet framsteg som kvinnorörelsen lyckats kämpa sig till, så kommer bakslaget som ett brev på posten. När kvinnor fått tillträde till arbetsmarknaden kommer rapport på rapport om hur karriärskvinnor lider större risk att bli deprimerade och självmordsbenägna, sterila och känslomässigt rubbade. Hon skriver också om motreaktionerna mot skilsmässor, och det var just det jag kom att tänka på när jag läste den här artikeln i Aftonbladet.
"Skilda kvinnor löper stor risk att få hjärtinfarkt"

Det är alltså inte så att man i samma utsträckning kan drabbas av "hjärtesorg" (snälla, vem använder det ordet?) och känslomässig stress av att stanna kvar i ett äktenskap som man inte trivs i?

Framtiden för en arbetslös [tjej]

Imorgon är det exakt en månad kvar av mitt jobb. Mitt säsongsjobb. Som ändå varit ett av de längre jobb jag haft. Jag är så gud-förbannat-less på att inte kunna planera mitt liv längre än nån månad åt gången, som bäst. Jag har aldrig haft ett fast jobb. Ett fast jobb som, trots allt borgarna blajar om att ungdomar vill ha flexibla jobb, är drömmen för nästan varenda ungdom. Att kunna se att om ett år kan man låna till att köpa hus, åka på utlandssemester eller unna sig någonting utöver det livsnödvändiga, för en gångs skull. Eller bara se att om tre månader kan jag betala hyran. Det är inte en orimlig dröm på något sätt; det är en förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv.

Förra året delades det ut 170 miljarder i aktievinster. De återinvesterades inte i arbetskraft eller annat nödvändigt, nej nej. De gick rakt ner i fickorna på folk som, ärligt talat, inte lyft ett finger. De enorma vinsterna har man lyckats suga ut genom att ha så få anställda som möjligt. Mycket enkel matematik.

Snart börjar jag dock ett nytt jobb. Jag var hur lättad som helst när jag fick det. [Om ni har sett Vänsterpartiets flygblad #10 ARBETE ÅT ALLA så vet ni precis vad jag pratar om]. "Ja se där, där fick hon sitt efterlängtade fasta heltidsjobb! Grattis." tänker ni kanske.

Icke. Min lättnad och min ångest är sprungen ur en timanställning inom telemarketing. På som mest 16 timmar i veckan. Lagomt som extraknäck, javisst. Men inte som enda inkomst. Jag kommer att dra in en par ynka tusen i månaden. Som bäst. Jag söker jobb så mycket jag bara hinner. Men som det ser ut nu är det vad jag kommer att leva på under en obestämd framtid. Det - och min sambo. Ekonomiskt oberoende för kvinnor, det är väl onödigt?

PDOL över för den här gången..

.. frågan är om det borde få fortsätta nästa år. Jag börjar luta åt att Piteå Dansar och Ler (öven kallat Piteå Super och Spyr) har spelat ut sin roll, i alla fall som festivalen ser ut nu. Det kan bero på att jag var huja missnöjd med Thåströms spelning och att jag missade Laleh, men jag tror att det är mer än så.

För att spara pengar har festivalarrangörerna minskat området drastiskt; hela två gator mindre. Hur många scener de hade tagit bort är jag inte säker på, men i alla fall fler än 2. Så man går samma enda gata upp och ner i flera timmar utan att hitta något att lyssna på eller göra. Besökarna blir inte fler, snarare tvärtom. 30.000 besökare under hela festivalen är inte tillräckligt bra. Artisterna drar inte alls så många som dom borde för att rättfärdiga ett biljettpris på 350 kr för en kväll. Tomas Ledin drog tydligen mest publik.. Kan det vara för att typ alla ungdomar, Pitebor som tillresta, hellre stannar ute på Havsbadet, på SAIK-campingen eller på Fårö camping och super under PDOL-helgen istället för att faktiskt vara på festivalen? Som egentligen inte är så mycket av en festival, utan mer ett tidsfördriv mitt i sommaren.

Piteå Dansar och Ler brukade i alla fall vara någonting som jag såg fram emot, men nu hoppas jag verkligen att det inte blir nått mer. I alla fall inte förrän det görs en ordentlig utvärdering hos festivalarrangörerna och kommunen. Men som den ser ut idag; Lägg ner skiten!